anamaria

Vartfan skriver man av sig om sånt här?
Jag hade gärna skrivit i min dagbok, men då pratar jag ju bara med mig själv, inte för att det är särskilt annorlunda här, men man kan ju hoppas att nån kanske ramlar förbi å har något fint att säga om saken.

Jag är 24 år, läser mitt sista år på College, har en pojkvän i U.S Army, en familj som älskar mig, tak över huvudet och pengar i fickan.
Jag har aldrig känt mig såhär borttappad förut.

Förra året handlade det om ren å skär depression, det var inte speciellt svårt att förstå, men jävligt svårt att ta sig ur. Det var första gången i mitt liv som jag kunde segna ihop på golvet å gråta tills jag tappade känseln i mina händer, å det kändes som att jag hade förlorat allt. Min världsuppfattning blev fantastiskt skev å jag umgicks med en kille som bara fick mig att må sämre.

I somras hittade jag en man (nej förlåt, han hittade mig) och på bara ett par dagar fick han mig att öppna ögonen för saker jag trodde jag hade en uppfattning och åsikt om, men egentligen inte visste något alls. Han förändrade mig utan att försöka, genom att bara skriva. Vi skrev om vad som helst och ingenting; han hjälpte mig komma tillbaka till min normala värld och jag hjälpte honom från hans misär som soldat i afghanistan.
När han äntligen skickades "hem" till basen i tyskland och kunde ringa mig för första gången så kände hans röst som det bästa som nånsin hänt.

Till jul flyttar han hem till Kalifornien och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.
Till sommaren tar jag examen från College och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Just nu sitter jag här i Dublin och har inte en susning om vad som egentligen händer.

Har precis upptäckt att min laptop har en såndär väder-gadget som visar hur varmt/kallt det är å så, men det absolut bästa med den är ordförrådet.
Ord som duggregn finns inte, istället meddelar den att det blir "några regnstänk".
Haha. Jag skrattar lite som Baloo varenda gång.

Serdärja, det. var inte trötthet som fick mig att skriva senaste inlägget, det var nog minsann helt ärligt.
Den där känslan av tillhörighet, att jag inte riktigt passar in nånstans...jag hoppades på att det skulle ändras men det gör det fan inte. Känns likadant hela tiden.
Alltså, jag är inte alls lika deprimerad som förra året, men det känns ändå som att jag går omkring å väntar på nåt som inte kommer hända. Eller nåt som inte finns. Jag vet inte riktigt.
Just nu har jag kommit in i ett Timon-mode där "man tror man känner en snubbe" passar in så gott som överallt.

Jag hoppas för mycket. Måste sluta med det. Fast å andra sidan, hur kul blir det då?
Okej vi gör såhär; jag får fortsätta hoppas, i mindre portioner, men sluta leta. Det blir nog bra.

You know what it's like when you've kinda combined someone with a certain song or even an entire band?
When you can't listen to a song without thinking about him/her?
Knowing that it's actually the same for him/her?
Is it destiny when you finally see that person who made it difficult to listen to these songs, you hang out like before and then suddenly that band comes on the radio, which never happens, only for you to realise it's a new edition of the song.
Like the fecking radio tried telling you that things change whether you like it not.
Stupid radio.


And now I'm listening through the albums, hoping and wishing there's something called us here.
I'm taking a frickin wild card, but at least it makes me feel alive. And there's no better feeling than when you look into my eyes and smile. (maybe when you look at me in the dark and your eyes says everything I wanna hear)

(I know it's corny, but it's true)