anamaria

fan vad jag inte alls känner för å skriva. men ändå tror jag att jag behöver det. hade tänkt att skriva små roliga berättelser om torsdags å fredag, men nu är jag på sånt konstigt filosofiskt humör så det skulle bara bli skitdumt. fast jag måste säga att det var jävligt roligt när äm fick 15kr när hon köpte kebab i natt. vi måste gå dit fler gånger.

jag ska ändra på mig. så där jättemycket. gå ner i vikt å byta personlighet. jag trivs ju uppenbarligen inte som det är nu, annars hade jag inte tänkt på det så ofta som jag gör. kanske är det så att jag behöver träffa den där känsliga killen som inte bryr sig ett skit om sex å som faktiskt är snäll mot mig. som lyssnar å låter mig prata utan att väva in egna erfarenheter eller avbryta för någon orelevant. som vet när jag behöver en kram å vill stryka bort mitt hår från ansiktet när jag sover. som uppskattar det lilla å vet att man ska vara lycklig för stunden å kan få mig att upptäcka nya känslor istället för det känslokalla jag som är här just nu. som inte måste säga emot för att han inte har samma åsikt eller behöva vara någon annan när kompisarna är i närheten. jag vet inte. jag vill inte vara jag längre. jag är trött på mig, precis som så många andra. jag tror jag behöver någon att prata med. jag saknar stunderna med cim, när man lägger ut allt å bara får blickar som svar där man vet att man har stöd. jag behöver inget upplyftande eller snälla kommentarer, ni behöver fan inte ens veta vad jag snackar om, jag vill bara att någon nångång ska lyssna å bara veta hur jag känner å sen inse att det jag behöver är en kram å känslan att någon finns där om jag faller.

hur patetisk är jag som sitter å gråter en lördagkväll egentligen?

såg love actually häromdan, eller om det var igår, å bara inledningsscenerna gör mig alldeles skakis. jag blir så jävla berörd av människor som visar känslor.
nu vet jag vad det är med mig. halloween. jävla högtid. jävla fan.
fan olof vad jag saknar dig ibland. nu började jag verkligen gråta. jag saknar ditt glada humör när du loggar in på msn, dina allvarliga stunder då saker inte blivit som du hoppats på, eller när du skickade bilder å filmer från när du var så jävla full. allt vi skulle göra i hultsfred å hur sur du blev när jag avslöjade pojkvännen. att vi skulle dela tält å att du skulle se mig på håll i soad tröjan som du gjorde till mig. har aldrig haft på mig den förresten. jag vet inte om det handlar om respekt, men jag ville nog att du skulle se mig i den först. så åker man till new york, å tjoff när jag är hemma igen så är du borta. jag kommer inte ens ihåg vårt sista samtal. men jag vet att jag saknar dig. kan inte lyssna på veronica utan att tänka på dig å få tårar i ögonen. hör jag "dumpa mig" så gråter jag. fick springa förbi liseberg när hon hade konsert där.

jag saknar mina allvarliga dagar med marko. jag vill inte veta hur han mår nu, hans födelsedag imorrn å allt. vi träffas ju aldrig. jag saknar dig med marko! om jag kan så ska jag försöka ta mig till martins grav snart, visa respekt å att jag faktiskt gillar dig å vad du betyder. så du inte tror att jag glömt allt på ett år.

ja ni märker ju vilket humör jag är på. jag kommer gå sönder snart. känns som något redan är trasigt i mig faktiskt. folk förstår inte, eller så vill dom inte veta. dom leker svåra för att göra livet mer till en utmaning. jag hatar spel. jag behöver ta mig ur mitt mönster. jävla olof, min dajmis, jag gråter varje gång jag tänker på dig. är nog ingen som fattat hur mycket vi pratade.

känner mig så damn unpretty. jag vet inte vad jag behöver. något är det i alla fall. en ny dag kanske. vi kör på det tror jag. nu har ni fått se min känsliga sida, som egentligen alltid finns där. jag behöver alltid en ärlig kram eller en blick som frågar hur jag mår, utan att vilja analysera. jag är trött på så många. på så mycket. att ord ska betyda så jävla mycket. handlingar. skitfanbajs.

jag tror att jag behöver sova. jag måste köpa en mössa också, finns det nåt ställe med snygga mössor för tjejer med mycket hår?

sov gott.