anamaria

Vid ett hyfsat olämpligt tillfälle runt tre-tiden i natt kom jag på att livet är meningslöst.
Jag står fast vid det men försöker ändå på nåt sätt att avväpna mig genom andra tankar, texter och känslor.
Det finns aldrig någon mening i saker jag gör eller saker jag känner, eftersom mitt liv egentligen inte betyder något för någon förutom mina allra närmaste, och det är ju inte som att de hade saknat mig ifall jag inte blivit född?
Men ändå verkar man smått onormal om man aldrig blir kär, gifter sig och skaffar barn, Alla måste liksom gå samma väg, fast med olika jobb, olika lön å betyda olika mycket för resten av världen.
Jag vet inte riktigt om jag vill.
Och så ska man ut varje fredag och lördag för att passa in, bli smällfull å göra bort sig.
Åka på charter till Mallorca i 2 veckor, som man sparat till och planerat hela året.
Prata om vädret när man inte kommer på något bättre.
Nicka igenkännande när man egentligen bara vill säga emot så mycket man bara kan.
Gå en bra, tråkig, utbildning för att kunna få ett jobb där du ska stanna tills du är 65 och tjäna bra nog för att kunna leva tills dess OCH efter. Men för guds skull, tänk på att pensionspara med rätt bank, annars kan ju hela landet gå i konkurs och du får ingenting i pension, som på Island. Även om man jobbat och sparat i 25 år.
Vafan gör man då? När man är tillbaka på noll, precis som alla omkring dig?

Jag är inte helt nöjd. Det känns så löjligt att tänka att man ska leva i nuet, inte bry sig om framtiden.
Framtiden är ju jämt. Jag är ju här. Vafan ska jag göra?