Ricki
Sveriges finaste, snällaste, lugnaste och mest lojala Golden Retriever har somnat in.
Det hände igår, den 11e januari, på förmiddagen.
Ricki blev 13 år och 9 månader.
Ni får gärna tycka att jag är hur löjlig som helst som tillägnar honom ett blogginlägg, men jag har känt den här hunden i 13 år ungefär 7 månader.
Han var inte min, men de första åren träffade jag honom nästan varje dag och han har varit en del av min uppväxt. Han var också anledningen till att mina föräldrar gick med på att skaffa min lille fulo. De blev naturligtvis bästa kompisar, min yatzi och ricki.
Det finns så otroligt många minnen och fan vad jag är glad över varenda stund. Tillåmed när han var valp å bet mig i handen för att jag störde honom när han skulle äta.
Ni som känner mig vet att jag är en extrem djurvän. Speciellt hundar. Och när den första hunden jag känt på riktigt, som jag sett växa upp och som varit vid min sida när även jag vuxit, när han försvinner... ni måste förstå att jag kommer vara ledsen ett tag.
Något väldigt läskigt är att jag drömde om honom igårnatt, att just detta skulle hända.
Jag har känt Annelie i snart 19 år. Ricki är hennes hund.
Vi har känt varandra i 19 år och jag har aldrig hört henne gråta som hon gjorde när hon ringde mig igår.
Det kändes som om hon slet ut en bit av mitt hjärta och det lät som om någon hade gjort samma sak med henne.
Jag hatar att djur betyder så mycket för mig. Säg inte att "allt måste dö" till mig, jag vet det, men jag vill inte höra det som en slags vag tröst när någon som betytt mycket för mig inte finns där längre.
Ricki var en fin hund. En riktigt fin hund. För att ni ska få lite perspektiv på hur mycket min familj och ricki träffats = min pappa började gråta. Den store spanjoren.
Tro fan att jag håller hårt i min fulo nu, jag vägrar låta mina två bästa hundar försvinna på samma år.
Vi kommer aldrig att glömma dig Rickisen.