Oktober, ta slut!
Okej, nu händer allt på en gång.
Jag har en ny telefon som är helt dum i huvudet, jag fattar absolut ingenting å då är jag ändå hyfsat intelligent. Det här är verkligen bara löjligt. Speciellt när man pratar med olika "experter" om roaming å datatrafik utomlands å alla säger helt olika saker, så bara för att vara säker på att jag inte är uppkopplad å måste betala typ 190 000 som en annan stackare så har jag stängt av hela skiten. Förbannat jävla aslöjligt är vad det är.
Tack vare att all teknologi och de som jobbar med det är dumma i huvudet så har mitt partyhumör helt försvunnit. Det var tänkt att jag skulle gå ut till ett asdyrt ställe med en superkänd DJ men efter att ha förbannat min telefon så kom känslan av hopplöshet smygande å därefter ledsamheten. Hej PMS, du gör alltid ditt jobb till 110%.
Idag skulle jag gått ut på stan å köpt lite välbehövliga nya grejer, sytt ett par håliga kläder och annat hurtigt. Vad har jag gjort? Ingenting.
Den här extrema känslan av hopplöshet har ändå lyckats hålla sig undan i typ en månad men nu jävlar är den tillbaka å verkar inte vilja ge med sig en sekund.
Jag tvivlar på allt, vill inte göra nånting och fattar inte vafan jag gör här i den här världen.
Meningslöst, hopplöst, förutsägbart, patetiskt, idiotiskt, dumt och annat kul denna fredagkväll.
Jag har en kompis med redig otur vad det gäller killar, men varje gång jag träffar, ser eller pratar om henne så är jag så jävla säker på att hon kommer att hitta någon att dela sitt liv med och bli så jävla lycklig. Hon har det där som 95 % av befolkningen saknar (kan inte sätta fingret på det, men man älskar dem efter ett par minuter) och jag känner verkligen att jag vet att hon kommer ha det bra. Jag är mer säker på hennes framtid än min egen, jag vet ju att jag bara fuckar upp allt på olika sätt, och jag har verkligen inte det där lilla extra som folk så gärna tjatar om. Aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Vet ni vad som är nåt av det löjligaste i hela världen? Den största lögnen i världshistorien, förutom "individualismen"?
Att vi lever våra liv efter andra.
Ska man välja med hjärtat eller hjärnan?
Varför i helvete ska vi slösa halva våra liv av att hitta någon att spendera resten med?
Behöver vi det? Vill vi det? Gör det oss lyckliga? Eller skulle vi vara lyckligare ifall ingen levde Svensson-livet; man hade sina kompisar och det fanns ingen regel för hur en familj skulle se ut, man kunde leva med alla möjliga olika människor, lite hippie-filosofi över det hela.
Visste ni att om en svan dör så dör dess partner kort därefter av brustet hjärta.
Jag tror inte det är nån slump att om de har huvudena ihop så tar det formen av ett hjärta.
De är liksom för evigt. Det är så jävla fint. Så onaturligt bra att jag blir arg på hur världen ser ut idag.
Det är då själva fan att jag ska ta allt så personligt.
Jag har en ny telefon som är helt dum i huvudet, jag fattar absolut ingenting å då är jag ändå hyfsat intelligent. Det här är verkligen bara löjligt. Speciellt när man pratar med olika "experter" om roaming å datatrafik utomlands å alla säger helt olika saker, så bara för att vara säker på att jag inte är uppkopplad å måste betala typ 190 000 som en annan stackare så har jag stängt av hela skiten. Förbannat jävla aslöjligt är vad det är.
Tack vare att all teknologi och de som jobbar med det är dumma i huvudet så har mitt partyhumör helt försvunnit. Det var tänkt att jag skulle gå ut till ett asdyrt ställe med en superkänd DJ men efter att ha förbannat min telefon så kom känslan av hopplöshet smygande å därefter ledsamheten. Hej PMS, du gör alltid ditt jobb till 110%.
Idag skulle jag gått ut på stan å köpt lite välbehövliga nya grejer, sytt ett par håliga kläder och annat hurtigt. Vad har jag gjort? Ingenting.
Den här extrema känslan av hopplöshet har ändå lyckats hålla sig undan i typ en månad men nu jävlar är den tillbaka å verkar inte vilja ge med sig en sekund.
Jag tvivlar på allt, vill inte göra nånting och fattar inte vafan jag gör här i den här världen.
Meningslöst, hopplöst, förutsägbart, patetiskt, idiotiskt, dumt och annat kul denna fredagkväll.
Jag har en kompis med redig otur vad det gäller killar, men varje gång jag träffar, ser eller pratar om henne så är jag så jävla säker på att hon kommer att hitta någon att dela sitt liv med och bli så jävla lycklig. Hon har det där som 95 % av befolkningen saknar (kan inte sätta fingret på det, men man älskar dem efter ett par minuter) och jag känner verkligen att jag vet att hon kommer ha det bra. Jag är mer säker på hennes framtid än min egen, jag vet ju att jag bara fuckar upp allt på olika sätt, och jag har verkligen inte det där lilla extra som folk så gärna tjatar om. Aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Vet ni vad som är nåt av det löjligaste i hela världen? Den största lögnen i världshistorien, förutom "individualismen"?
Att vi lever våra liv efter andra.
Ska man välja med hjärtat eller hjärnan?
Varför i helvete ska vi slösa halva våra liv av att hitta någon att spendera resten med?
Behöver vi det? Vill vi det? Gör det oss lyckliga? Eller skulle vi vara lyckligare ifall ingen levde Svensson-livet; man hade sina kompisar och det fanns ingen regel för hur en familj skulle se ut, man kunde leva med alla möjliga olika människor, lite hippie-filosofi över det hela.
Visste ni att om en svan dör så dör dess partner kort därefter av brustet hjärta.
Jag tror inte det är nån slump att om de har huvudena ihop så tar det formen av ett hjärta.
De är liksom för evigt. Det är så jävla fint. Så onaturligt bra att jag blir arg på hur världen ser ut idag.
Det är då själva fan att jag ska ta allt så personligt.
Kommentarer
Trackback