Jahaja
Serdärja, det. var inte trötthet som fick mig att skriva senaste inlägget, det var nog minsann helt ärligt.
Den där känslan av tillhörighet, att jag inte riktigt passar in nånstans...jag hoppades på att det skulle ändras men det gör det fan inte. Känns likadant hela tiden.
Alltså, jag är inte alls lika deprimerad som förra året, men det känns ändå som att jag går omkring å väntar på nåt som inte kommer hända. Eller nåt som inte finns. Jag vet inte riktigt.
Just nu har jag kommit in i ett Timon-mode där "man tror man känner en snubbe" passar in så gott som överallt.
Jag hoppas för mycket. Måste sluta med det. Fast å andra sidan, hur kul blir det då?
Okej vi gör såhär; jag får fortsätta hoppas, i mindre portioner, men sluta leta. Det blir nog bra.