mellan ett och noll
Jag står fast vid det men försöker ändå på nåt sätt att avväpna mig genom andra tankar, texter och känslor.
Det finns aldrig någon mening i saker jag gör eller saker jag känner, eftersom mitt liv egentligen inte betyder något för någon förutom mina allra närmaste, och det är ju inte som att de hade saknat mig ifall jag inte blivit född?
Men ändå verkar man smått onormal om man aldrig blir kär, gifter sig och skaffar barn, Alla måste liksom gå samma väg, fast med olika jobb, olika lön å betyda olika mycket för resten av världen.
Jag vet inte riktigt om jag vill.
Och så ska man ut varje fredag och lördag för att passa in, bli smällfull å göra bort sig.
Åka på charter till Mallorca i 2 veckor, som man sparat till och planerat hela året.
Prata om vädret när man inte kommer på något bättre.
Nicka igenkännande när man egentligen bara vill säga emot så mycket man bara kan.
Gå en bra, tråkig, utbildning för att kunna få ett jobb där du ska stanna tills du är 65 och tjäna bra nog för att kunna leva tills dess OCH efter. Men för guds skull, tänk på att pensionspara med rätt bank, annars kan ju hela landet gå i konkurs och du får ingenting i pension, som på Island. Även om man jobbat och sparat i 25 år.
Vafan gör man då? När man är tillbaka på noll, precis som alla omkring dig?
Jag är inte helt nöjd. Det känns så löjligt att tänka att man ska leva i nuet, inte bry sig om framtiden.
Framtiden är ju jämt. Jag är ju här. Vafan ska jag göra?
idaaaag...
Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch heter det stället.
...har jag sovit till halv fyra å sen var jag å jens på liseberg, spelade upp massa pengar, vann en anka å en påse chips, åkte balder 2 ggr å bergochdalbanan en gång. Fina fyrverkerier.
...blev jag lite smårädd när jag läste att en 20åring blivit skuren i halsen i Ulricehamn. Hoppas inte det är en av de få jag känner.
Imorrn ska jag klippa mig å fråga lite om hårfärgning. Sen blir det tillbaka till alla jävla jobb.
RY-ANA-IR
Åkte till barcelona med penso lite spontant förra lördagen. Vi fick sol, skor, skjorta å toppar så det kändes värt.
Asgött att komma bort lite. Å hem till en mindre storm såklart.
Mindre gött att börja jobba igen. Har börjat tröttna på det mesta inom jobbvärlden å vill helst göra ingenting tills jag blir rik å sen luta mig tillbaka å fortsätta göra ingenting. Med pengar.
Har bestämt mig för att söka till Griffiths. Stark känsla av att det kommer gå käpprätt åt skogen, men då är det väl bäst att jag söker i tid så jag kan ställa saker å ting till rätta igen. (läs: hota/muta tills jag får min vilja igenom)
Ett av mina jobb vill jag sluta på. NU. Kan tyvärr inte säga upp mig bara.
Jag är gammal förresten. Asgammal.
Jag hatar 18åringar, jag hatar när de super, när de skrattar, när de dansar, när de betalar mig i garderoben, när de blir arga, när de hånglar, när de inte kommer in för att de inte är 20 (eller nej vänta, det gillar jag faktiskt) å ja, allt som hör därtill.
De tar så JÄVLA mycket plats. FÖRSVINN.
Men eftersom de vann igår så valde jag att fly fältet. Hem till rockbaren, som julia så fint uttrycker det.
Jag hatar att vara brunett, stor som en jävla flodhäst å klädd i t-shirt bland mina totala motsatser.
Tur att jag har världens bästa pojkvän å att han hatar mina motsatser. MWAHAH!
Slutet av gårkvällen blev ett telefonsamtal från äm som undrade om jag skulle ha mina vantar eller om hon kunde få ligga lite.
Jag valde att gå hem utan vantar så jag hoppas det var värt det.