2010 and all that went with it
The mandatory list of the shittiest and most emotional year of my life so far.
- breakup
- dog in heaven
- personal breakup with myself
- confusion on a level i never thought possible
- loneliness reaching its peak
- got used to crying until i either couldn't breathe, or feel my hands
- depression?
On the plus side?
- i know what i wanna work with
I've lost so many things that meant the world to me.
The excruciating feeling of loneliness, being left out and misunderstood started early this summer and is still going on. Trying to handle it combined with knowing that some people have never really been my friends has been such an overwhelming experience.
I feel like I've lost all my vocabulary and all that's left are tears. Sometimes I dont even know why I'm crying, it can be lyrics going straight into my heart feeling like it'll cut it in half, it can be memories that I used to appreciate that now only cause me pain or just wondering why the hell all of this is happening to me.
All I need is strength. From myself or someone else. Someone to believe in me. Someone to tell me that my life doesnt suck, that I do mean something to someone. This can't all be bad karma. I know I'm no angel but I've never intentionally meant to hurt anyone. My real friends tell me 'after rain comes sunshine' but these clouds wont separate even for a hint of sunbeams. And I need them. I really do.
I dont know what to do. I dont know what to say. I just wanna skip ahead a few years to see if it'll be alright later.
Tveksamhetens tid. Ingenting är som jag tror, ingenting är som det ser ut. Jag ber dig komma hit, får jag hålla din hand? Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst?
- breakup
- dog in heaven
- personal breakup with myself
- confusion on a level i never thought possible
- loneliness reaching its peak
- got used to crying until i either couldn't breathe, or feel my hands
- depression?
On the plus side?
- i know what i wanna work with
I've lost so many things that meant the world to me.
The excruciating feeling of loneliness, being left out and misunderstood started early this summer and is still going on. Trying to handle it combined with knowing that some people have never really been my friends has been such an overwhelming experience.
I feel like I've lost all my vocabulary and all that's left are tears. Sometimes I dont even know why I'm crying, it can be lyrics going straight into my heart feeling like it'll cut it in half, it can be memories that I used to appreciate that now only cause me pain or just wondering why the hell all of this is happening to me.
All I need is strength. From myself or someone else. Someone to believe in me. Someone to tell me that my life doesnt suck, that I do mean something to someone. This can't all be bad karma. I know I'm no angel but I've never intentionally meant to hurt anyone. My real friends tell me 'after rain comes sunshine' but these clouds wont separate even for a hint of sunbeams. And I need them. I really do.
I dont know what to do. I dont know what to say. I just wanna skip ahead a few years to see if it'll be alright later.
Tveksamhetens tid. Ingenting är som jag tror, ingenting är som det ser ut. Jag ber dig komma hit, får jag hålla din hand? Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst?
sweet dreams
WHY does everything have to change!? I hate change I havent asked for!
Stupid new phone (touch screen, say what?) combined with being abroad and an online costumer care that does nothing but confuse me = PMS mood.
Had an awesome dream last night. I was pregnant, without realising, suddenly felt a foot (?!) in my tummy and gave birth to a tiny, SO cute little dark-haired boy (I even went "aaaaw" in the dream when I put on his onesie) that I named Eddie.
Woke up more surprised by my choice of name than the fact that I'd been pregnant without knowing.
If my babies will look anything like he did, I will definately stand my ground on getting five. (work? money? pff!)
Now.. who to have them with?
Stupid new phone (touch screen, say what?) combined with being abroad and an online costumer care that does nothing but confuse me = PMS mood.
Had an awesome dream last night. I was pregnant, without realising, suddenly felt a foot (?!) in my tummy and gave birth to a tiny, SO cute little dark-haired boy (I even went "aaaaw" in the dream when I put on his onesie) that I named Eddie.
Woke up more surprised by my choice of name than the fact that I'd been pregnant without knowing.
If my babies will look anything like he did, I will definately stand my ground on getting five. (work? money? pff!)
Now.. who to have them with?
Oktober, ta slut!
Okej, nu händer allt på en gång.
Jag har en ny telefon som är helt dum i huvudet, jag fattar absolut ingenting å då är jag ändå hyfsat intelligent. Det här är verkligen bara löjligt. Speciellt när man pratar med olika "experter" om roaming å datatrafik utomlands å alla säger helt olika saker, så bara för att vara säker på att jag inte är uppkopplad å måste betala typ 190 000 som en annan stackare så har jag stängt av hela skiten. Förbannat jävla aslöjligt är vad det är.
Tack vare att all teknologi och de som jobbar med det är dumma i huvudet så har mitt partyhumör helt försvunnit. Det var tänkt att jag skulle gå ut till ett asdyrt ställe med en superkänd DJ men efter att ha förbannat min telefon så kom känslan av hopplöshet smygande å därefter ledsamheten. Hej PMS, du gör alltid ditt jobb till 110%.
Idag skulle jag gått ut på stan å köpt lite välbehövliga nya grejer, sytt ett par håliga kläder och annat hurtigt. Vad har jag gjort? Ingenting.
Den här extrema känslan av hopplöshet har ändå lyckats hålla sig undan i typ en månad men nu jävlar är den tillbaka å verkar inte vilja ge med sig en sekund.
Jag tvivlar på allt, vill inte göra nånting och fattar inte vafan jag gör här i den här världen.
Meningslöst, hopplöst, förutsägbart, patetiskt, idiotiskt, dumt och annat kul denna fredagkväll.
Jag har en kompis med redig otur vad det gäller killar, men varje gång jag träffar, ser eller pratar om henne så är jag så jävla säker på att hon kommer att hitta någon att dela sitt liv med och bli så jävla lycklig. Hon har det där som 95 % av befolkningen saknar (kan inte sätta fingret på det, men man älskar dem efter ett par minuter) och jag känner verkligen att jag vet att hon kommer ha det bra. Jag är mer säker på hennes framtid än min egen, jag vet ju att jag bara fuckar upp allt på olika sätt, och jag har verkligen inte det där lilla extra som folk så gärna tjatar om. Aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Vet ni vad som är nåt av det löjligaste i hela världen? Den största lögnen i världshistorien, förutom "individualismen"?
Att vi lever våra liv efter andra.
Ska man välja med hjärtat eller hjärnan?
Varför i helvete ska vi slösa halva våra liv av att hitta någon att spendera resten med?
Behöver vi det? Vill vi det? Gör det oss lyckliga? Eller skulle vi vara lyckligare ifall ingen levde Svensson-livet; man hade sina kompisar och det fanns ingen regel för hur en familj skulle se ut, man kunde leva med alla möjliga olika människor, lite hippie-filosofi över det hela.
Visste ni att om en svan dör så dör dess partner kort därefter av brustet hjärta.
Jag tror inte det är nån slump att om de har huvudena ihop så tar det formen av ett hjärta.
De är liksom för evigt. Det är så jävla fint. Så onaturligt bra att jag blir arg på hur världen ser ut idag.
Det är då själva fan att jag ska ta allt så personligt.
Jag har en ny telefon som är helt dum i huvudet, jag fattar absolut ingenting å då är jag ändå hyfsat intelligent. Det här är verkligen bara löjligt. Speciellt när man pratar med olika "experter" om roaming å datatrafik utomlands å alla säger helt olika saker, så bara för att vara säker på att jag inte är uppkopplad å måste betala typ 190 000 som en annan stackare så har jag stängt av hela skiten. Förbannat jävla aslöjligt är vad det är.
Tack vare att all teknologi och de som jobbar med det är dumma i huvudet så har mitt partyhumör helt försvunnit. Det var tänkt att jag skulle gå ut till ett asdyrt ställe med en superkänd DJ men efter att ha förbannat min telefon så kom känslan av hopplöshet smygande å därefter ledsamheten. Hej PMS, du gör alltid ditt jobb till 110%.
Idag skulle jag gått ut på stan å köpt lite välbehövliga nya grejer, sytt ett par håliga kläder och annat hurtigt. Vad har jag gjort? Ingenting.
Den här extrema känslan av hopplöshet har ändå lyckats hålla sig undan i typ en månad men nu jävlar är den tillbaka å verkar inte vilja ge med sig en sekund.
Jag tvivlar på allt, vill inte göra nånting och fattar inte vafan jag gör här i den här världen.
Meningslöst, hopplöst, förutsägbart, patetiskt, idiotiskt, dumt och annat kul denna fredagkväll.
Jag har en kompis med redig otur vad det gäller killar, men varje gång jag träffar, ser eller pratar om henne så är jag så jävla säker på att hon kommer att hitta någon att dela sitt liv med och bli så jävla lycklig. Hon har det där som 95 % av befolkningen saknar (kan inte sätta fingret på det, men man älskar dem efter ett par minuter) och jag känner verkligen att jag vet att hon kommer ha det bra. Jag är mer säker på hennes framtid än min egen, jag vet ju att jag bara fuckar upp allt på olika sätt, och jag har verkligen inte det där lilla extra som folk så gärna tjatar om. Aldrig haft, kommer aldrig att ha.
Vet ni vad som är nåt av det löjligaste i hela världen? Den största lögnen i världshistorien, förutom "individualismen"?
Att vi lever våra liv efter andra.
Ska man välja med hjärtat eller hjärnan?
Varför i helvete ska vi slösa halva våra liv av att hitta någon att spendera resten med?
Behöver vi det? Vill vi det? Gör det oss lyckliga? Eller skulle vi vara lyckligare ifall ingen levde Svensson-livet; man hade sina kompisar och det fanns ingen regel för hur en familj skulle se ut, man kunde leva med alla möjliga olika människor, lite hippie-filosofi över det hela.
Visste ni att om en svan dör så dör dess partner kort därefter av brustet hjärta.
Jag tror inte det är nån slump att om de har huvudena ihop så tar det formen av ett hjärta.
De är liksom för evigt. Det är så jävla fint. Så onaturligt bra att jag blir arg på hur världen ser ut idag.
Det är då själva fan att jag ska ta allt så personligt.
"vi är för avancerade för oss själva"
Fyjösses vad jag inte vill vara i Dublin.
Helgen i Göteborg var jättefin och så gott som precis som jag ville, förutom att konserten blev inställd.
Vissa människor kan få mig att le och må bra så jäkla lätt, samtidigt som andra kan få mig att bli nedstämd precis lika lätt.
Hur som helst så har jag nog bestämt mig för att flytta tillbaka till Göteborg. Eller i alla fall till Sverige. Enda kruxet är att hitta en utbildning att göra min transfer till, vet inte alls hur det ska gå till. Hoppas det är lättare än att få tag på en vettig människa på Vodafones kundtjänst på Irland. Störtlöjligt.
Det är så konstigt. Allt var så bra i Göteborg, alla konstiga magkänslor jag har här blir som bortblåsta när jag kom hem. Det är min stad. Jag vet vart jag ska gå, vart saker är och kostar.. Vi måste seriöst ha världens enklaste system. Det är som ett jävla skämt att komma till det här bortblåsta landet igen.
Jag vill hem. Och så längtar jag till jul. Som fan. Fast först ska mina två fina fina tjejer komma hit på besök. Två små veckor, ska försöka stå ut.
Ett tecken på att jag uppenbarligen inte mår bra är att jag drömde att jag började röka i natt. Så långt ska det väl itne behöva gå...?
Helgen i Göteborg var jättefin och så gott som precis som jag ville, förutom att konserten blev inställd.
Vissa människor kan få mig att le och må bra så jäkla lätt, samtidigt som andra kan få mig att bli nedstämd precis lika lätt.
Hur som helst så har jag nog bestämt mig för att flytta tillbaka till Göteborg. Eller i alla fall till Sverige. Enda kruxet är att hitta en utbildning att göra min transfer till, vet inte alls hur det ska gå till. Hoppas det är lättare än att få tag på en vettig människa på Vodafones kundtjänst på Irland. Störtlöjligt.
Det är så konstigt. Allt var så bra i Göteborg, alla konstiga magkänslor jag har här blir som bortblåsta när jag kom hem. Det är min stad. Jag vet vart jag ska gå, vart saker är och kostar.. Vi måste seriöst ha världens enklaste system. Det är som ett jävla skämt att komma till det här bortblåsta landet igen.
Jag vill hem. Och så längtar jag till jul. Som fan. Fast först ska mina två fina fina tjejer komma hit på besök. Två små veckor, ska försöka stå ut.
Ett tecken på att jag uppenbarligen inte mår bra är att jag drömde att jag började röka i natt. Så långt ska det väl itne behöva gå...?
mmhhh.
International Suit Up Day. Not that it was noticable, at all, but some of us actually did put that tie on.
I'm having this extremely old feeling of being taken for granted again, and I really dont appreciate it.
Another reason for me to miss my hometown; I know my friends so much better there that I know how to respond and what to expect. Here, it's just becoming a pain in my neck.
I hate being taken for granted. Especially when it's so frickin obvious. Why hug everyone but me, if there aren't any hard feelings involved?
Can these two days just fecking pass already, I wanna go home!
Till er
Ni är inte direkt många, men de äkta vänner jag har nu, ni som vet både mina dåliga och bra sidor och som finns där när jag behöver er - jag vet inte om jag säger det tillräckligt ofta, men oj vad ni är bra.
Jag behöver inte tveka på vår vänskap, aldrig känna någon press och ni betyder så mycket mer för mig än vad ni överhuvudtaget kan ana.
Ni gör mig till en bättre människa och jag tänker aldrig någonsin låta er försvinna. I alla fall inte frivilligt.
Vad jag försöker säga är; jag älskar er. Ni är bäst.
Jag behöver inte tveka på vår vänskap, aldrig känna någon press och ni betyder så mycket mer för mig än vad ni överhuvudtaget kan ana.
Ni gör mig till en bättre människa och jag tänker aldrig någonsin låta er försvinna. I alla fall inte frivilligt.
Vad jag försöker säga är; jag älskar er. Ni är bäst.
Oh the uninspiring moment of having to write.
So much drama. I was hoping to leave it all behind with being a first year college student but the stuff just wont stop rushing up on me!
Sometimes I think it's all in my head, that I'm creating the drama myself, but when I tell others about it, they look just as surprised/confused as I feel, so..I guess it's actually there. Or something.
I think I just really, really, really don't understand people.
Clearly, I was brought to the world at the worst time possible.
It's weird though, cos I can read people extremely easily and I certainly know when I'm not wanted in a room, but just cos I can read expressions and vibes doesnt mean I actually understand the bastard sending me all the signals.
My mum believes I'd make a great therapist/psychiatrist because of this, but honestly, most people just piss me off. I'd tell them to build a bridge and get over themselves 15 min in on the first session. So no.
I know I'm a bit of a trainwreck myself, it's my personality and I just have to accept all different sides of it.
I also know loads of people have honesty and trust issues, which is fine, we all have our secrets, but dont use them as an excuse when it's keeping you away from doing things.
One friend recently told me he knows pretty much half of a very famous sports-team, and how he didnt want people to know about it, (making it the opposite of bragging) and it really hasnt changed my view of him even a little.
Another friend of mine has the probably the lowest self esteem I've ever come across in a person, but she's not afraid to show me and I love her for bravingly showing her vulnerability. I actually think I love her even more because of it. Only the weak are brave enough to be carried.
What I dont like, are robots. Everyone has emotions. I'm not saying you have to show them to me, but any glance of a heart will make your colours shine through and you'll become a person.
It's extremely simple. That goes for honesty as well; try it and you'll see how good it feels to actually speak your mind. I should've done it a long time ago, before we got into this mess, but right now my state of mind will only hurt you, so I'm actually shutting up on your behalf.
And now, it's time for Oktoberfest. Huzzah!
Sometimes I think it's all in my head, that I'm creating the drama myself, but when I tell others about it, they look just as surprised/confused as I feel, so..I guess it's actually there. Or something.
I think I just really, really, really don't understand people.
Clearly, I was brought to the world at the worst time possible.
It's weird though, cos I can read people extremely easily and I certainly know when I'm not wanted in a room, but just cos I can read expressions and vibes doesnt mean I actually understand the bastard sending me all the signals.
My mum believes I'd make a great therapist/psychiatrist because of this, but honestly, most people just piss me off. I'd tell them to build a bridge and get over themselves 15 min in on the first session. So no.
I know I'm a bit of a trainwreck myself, it's my personality and I just have to accept all different sides of it.
I also know loads of people have honesty and trust issues, which is fine, we all have our secrets, but dont use them as an excuse when it's keeping you away from doing things.
One friend recently told me he knows pretty much half of a very famous sports-team, and how he didnt want people to know about it, (making it the opposite of bragging) and it really hasnt changed my view of him even a little.
Another friend of mine has the probably the lowest self esteem I've ever come across in a person, but she's not afraid to show me and I love her for bravingly showing her vulnerability. I actually think I love her even more because of it. Only the weak are brave enough to be carried.
What I dont like, are robots. Everyone has emotions. I'm not saying you have to show them to me, but any glance of a heart will make your colours shine through and you'll become a person.
It's extremely simple. That goes for honesty as well; try it and you'll see how good it feels to actually speak your mind. I should've done it a long time ago, before we got into this mess, but right now my state of mind will only hurt you, so I'm actually shutting up on your behalf.
And now, it's time for Oktoberfest. Huzzah!
politiskt inkorrekt
hahahaha!!
Till: Rullstolsbunden klasskompis
Sms: Cyklar du till skolan i dag?
Svar: Vad menar du?
Förklaring: Skickade till fel klasskompis. Det kändes pinsamt taskigt
Felsms.com
Till: Rullstolsbunden klasskompis
Sms: Cyklar du till skolan i dag?
Svar: Vad menar du?
Förklaring: Skickade till fel klasskompis. Det kändes pinsamt taskigt
Felsms.com
"You can cry when you get older"
I know my last post was fairly selfish ("im not selfish! im...im BUYfish!") but then again, my world revolves around me, so if I cant talk to myself about me, then I really wouldnt have have my health. Which for now, I actually still dont, but i'm starting to kick this cold's ass now, thanks to my super-sweet daddy who sent me loads of swedish medicine.
Since yesterday wasnt exactly my best day in history, I wanted to delete it by going out, but, bad mood + alcohol = worse than before. So, i went home early. Was stopped from my awesome-o friend first who wanted to make sure that i was ok (love you sweety) and when i got home, i decided to talk to a certain someone, who of course made me laugh within seconds, and i went to bed with a smile for the first time in weeks.
Rugby tonight! And party with pretty much all of my friends in ireland - gonna be a good night!
It's weird that we dont watch rugby in sweden, it's such an awesome sport. Seriously, when a friend and I went to watch a game, we couldn't stop laughing. (the other team had pink shirts and some were "warming up" just in front of us, it pretty much looked like they were humping the grass. Hilarious.)
Sweet Lord I just remembered that I've signed up for surfing classes. Holy mama. Oh well.
Completely different subject; isn't weird how people live their lives after their age? "If you dont have kids by the time you're 30, you've failed"? Am I the only one who wants to wait til I have a steady income and proper home, no matter my age? I know I've been on about being 23 in College and being called "grandma" but the only thing that bugs me is that I still dont know what i wanna do. It has nothing to do with my age, but it does remind me that I might be 48 before my eureka! moment, and I'm not ok with it. I hate wasting time. Always have. My patience for time disappeared when I was about...5. I was able to read the newspaper when the other kids just realised that the sign on their door was actually their name. Imagine my frustration at the "learn how to read"-classes. And I was five. Five.
Since yesterday wasnt exactly my best day in history, I wanted to delete it by going out, but, bad mood + alcohol = worse than before. So, i went home early. Was stopped from my awesome-o friend first who wanted to make sure that i was ok (love you sweety) and when i got home, i decided to talk to a certain someone, who of course made me laugh within seconds, and i went to bed with a smile for the first time in weeks.
Rugby tonight! And party with pretty much all of my friends in ireland - gonna be a good night!
It's weird that we dont watch rugby in sweden, it's such an awesome sport. Seriously, when a friend and I went to watch a game, we couldn't stop laughing. (the other team had pink shirts and some were "warming up" just in front of us, it pretty much looked like they were humping the grass. Hilarious.)
Sweet Lord I just remembered that I've signed up for surfing classes. Holy mama. Oh well.
Completely different subject; isn't weird how people live their lives after their age? "If you dont have kids by the time you're 30, you've failed"? Am I the only one who wants to wait til I have a steady income and proper home, no matter my age? I know I've been on about being 23 in College and being called "grandma" but the only thing that bugs me is that I still dont know what i wanna do. It has nothing to do with my age, but it does remind me that I might be 48 before my eureka! moment, and I'm not ok with it. I hate wasting time. Always have. My patience for time disappeared when I was about...5. I was able to read the newspaper when the other kids just realised that the sign on their door was actually their name. Imagine my frustration at the "learn how to read"-classes. And I was five. Five.
fy fan vad jag längtar hem.
It's weird how long it takes for me to get into this whole blogging thing. I mean, i love to write and all, and i most certainly love to rant about absolutely nothing important, but it's always so hard to get going if there's actually nothing to say.
Anyway. I'm shitbroke. If anyone was wondering. If I wanna be able to pay rent until january, I'll have no money.
Well, I'll have about 500 euro to live on til christmas. Joy. Anyone wanna give me a job?
I've also noticed recently that I really can't sleep alone. If it gets late, like last night (3.30 am, thank you Coke), I start thinking about life in the most depressing way possible; I dont mean a fecking thing in this world. if I'd die, the world would go on without me. Some people might be upset for a few days, but eventually, everyone moves on. How horrible is that?
It doesnt matter what I do, noone cares anyway. Should i be a journalist? why not? who cares?
I've realised that I dont think this is what i wanna do. Well, I'd like to do it, but i will never be able to. it's a hobby that i clearly suck at. I would absolutely love to be a photographer, but i dont have it in me.
I'd love to be a dancer, but i'm too "big". Not really something that would pay my bills anyway.
It's amazing how many people think I'll succeed in life, while I'm pretty sure I'll stay a nobody for the rest of my life.
And yes, I'm aware of how depressing this is.
Anyway. I'm shitbroke. If anyone was wondering. If I wanna be able to pay rent until january, I'll have no money.
Well, I'll have about 500 euro to live on til christmas. Joy. Anyone wanna give me a job?
I've also noticed recently that I really can't sleep alone. If it gets late, like last night (3.30 am, thank you Coke), I start thinking about life in the most depressing way possible; I dont mean a fecking thing in this world. if I'd die, the world would go on without me. Some people might be upset for a few days, but eventually, everyone moves on. How horrible is that?
It doesnt matter what I do, noone cares anyway. Should i be a journalist? why not? who cares?
I've realised that I dont think this is what i wanna do. Well, I'd like to do it, but i will never be able to. it's a hobby that i clearly suck at. I would absolutely love to be a photographer, but i dont have it in me.
I'd love to be a dancer, but i'm too "big". Not really something that would pay my bills anyway.
It's amazing how many people think I'll succeed in life, while I'm pretty sure I'll stay a nobody for the rest of my life.
And yes, I'm aware of how depressing this is.
ne-no
Ok, is it just me or does it actually sound like Ne-Yo is singing "beautiful mustard" instead of beautiful monster?
Seriously. It's bugging me.
Seriously. It's bugging me.
results
Holy.....!
I passed all of my exams, all of my courses in college, and I freakin did it well! I shouldn't be allowed to be this proud of myself.
My poor nerves though, barely handled clicking on "exam results".
I also did the typical ana-thing of putting one of my favourite and "lucky" songs that means alot to me on, even though I know that just the fact of me putting on a special song wouldn't change any mark at all.
But it sure contributed to my happy-factor!
I passed all of my exams, all of my courses in college, and I freakin did it well! I shouldn't be allowed to be this proud of myself.
My poor nerves though, barely handled clicking on "exam results".
I also did the typical ana-thing of putting one of my favourite and "lucky" songs that means alot to me on, even though I know that just the fact of me putting on a special song wouldn't change any mark at all.
But it sure contributed to my happy-factor!
blue
Is it just me, or does anyone else think the light blue part of the night-sky is among the most beautiful things nature has created?
Although, I've noticed it's only visible in cities, I guess it has something to do with city lights and stuff. But still. Pretty darn beautiful.
I've also noticed how sensitive I've become. Still haven't figured out if I like it or not. But I guess emotions are a good thing, at least when you can keep them under control.
Although, I've noticed it's only visible in cities, I guess it has something to do with city lights and stuff. But still. Pretty darn beautiful.
I've also noticed how sensitive I've become. Still haven't figured out if I like it or not. But I guess emotions are a good thing, at least when you can keep them under control.
no.
Why is it so easy to hate oneself?
To listen to all the negative stuff and carry them around like an ugly bag, instead of having a protecting shield from all the positive things your friends say, and block out all the mean things we hear.
Im not saying I want people to walk around with a giant ego, but I cant help thinking about these things.
How the heck do you do it?
How do I block it out?
Can I ever be proud of being me, with all the baggage?
I hope, but I dont think so.
To listen to all the negative stuff and carry them around like an ugly bag, instead of having a protecting shield from all the positive things your friends say, and block out all the mean things we hear.
Im not saying I want people to walk around with a giant ego, but I cant help thinking about these things.
How the heck do you do it?
How do I block it out?
Can I ever be proud of being me, with all the baggage?
I hope, but I dont think so.
no title
Not as excited about my piercing. Doesn't look as good as I hoped and expected but, it's only been a day and I guess I'll regret it if I take it out now. I honestly dont know why I did it.
Was looking at some photos of someone I used to know and realised I'm probably looking for some sort change, not as in wanting to move (I'm obviously flying around enough) but more me, change myself.
Even though I've wanted red hair since I was like...nine, I know I'd freak out if I woke up one morning, being a redhead. I want another eye colour, not very easily made since I'm wearing contacts, so colouring them would make everything twice as expensive. I think my main complaint, the one thing I really wanna change, is that I wanna be skinny. Im so sick of being "big".
Started watching the world cup thinking ooh, look at the aussies! which after two minutes changed into eeeh, what's wrong with the aussies? Naturally, the first man I saw was Lucas Neill, the only good looking man in the team, the next two looked like...uh... must have blocked it out. My brain was amused by my shallowness anyway.
I think I wanna be a writer. Something like Marian Keyes. Right now Im reading This charming man and I love the way she makes me so attached to the characters, like I know them. I also love that she's from Dublin.
Yeah. I wanna be a writer. I wish I knew Astrid Lindgren, then she's help me (well, first of all, I'd like her to be alive) and inspire me when feeling down. Which has been a bit too often lately.
I miss you people.
Was looking at some photos of someone I used to know and realised I'm probably looking for some sort change, not as in wanting to move (I'm obviously flying around enough) but more me, change myself.
Even though I've wanted red hair since I was like...nine, I know I'd freak out if I woke up one morning, being a redhead. I want another eye colour, not very easily made since I'm wearing contacts, so colouring them would make everything twice as expensive. I think my main complaint, the one thing I really wanna change, is that I wanna be skinny. Im so sick of being "big".
Started watching the world cup thinking ooh, look at the aussies! which after two minutes changed into eeeh, what's wrong with the aussies? Naturally, the first man I saw was Lucas Neill, the only good looking man in the team, the next two looked like...uh... must have blocked it out. My brain was amused by my shallowness anyway.
I think I wanna be a writer. Something like Marian Keyes. Right now Im reading This charming man and I love the way she makes me so attached to the characters, like I know them. I also love that she's from Dublin.
Yeah. I wanna be a writer. I wish I knew Astrid Lindgren, then she's help me (well, first of all, I'd like her to be alive) and inspire me when feeling down. Which has been a bit too often lately.
I miss you people.
Here I go - in english!
Alright, it's been pretty clear that I'm not exactly the best blogger in the world, but I thought I'd start over, so here goes nothing!
So, recently turned 23 frickin years, feeling extremely old. Mum and dad went on holidays so now I've got the awesome apartment by myself! Wow. Hah. Maybe I'm not that old anyway..
The World Cup surprised me a bit yesterday. I got bored.
Btw, does anyone know why Pablo Aimar doesn't play for Argentina anymore? He was such good eye-candy.
Anyway, because of my boredom I decided to get anyonther piercing, and so I did. Now, it hurts.
Started thinking a bit about how many piercing I'll get... I mean, there are so many parts of the body to pierce and it's so freakin easy to get it done, the only question is if one wants to be so full of piercings that you'll beep when going through the metal detector on security checks?
I'm alright with the five I've got now, but I still want more, and to be honest, I think I'll keep most of them my whole life, or until something happens and I gotta take them out. Would be awesome to be a granny with a tongue piercing!
Not much else to report from my side of town.. I miss dublin. I miss my "normal life" that I got so used to during College. And i miss going out! A lot! Since most of my friends here, well, aren't here anymore, I have like...4 people to hang out with and they're all busy all the time.
I wanna have a good, proper, night out!
So, recently turned 23 frickin years, feeling extremely old. Mum and dad went on holidays so now I've got the awesome apartment by myself! Wow. Hah. Maybe I'm not that old anyway..
The World Cup surprised me a bit yesterday. I got bored.
Btw, does anyone know why Pablo Aimar doesn't play for Argentina anymore? He was such good eye-candy.
Anyway, because of my boredom I decided to get anyonther piercing, and so I did. Now, it hurts.
Started thinking a bit about how many piercing I'll get... I mean, there are so many parts of the body to pierce and it's so freakin easy to get it done, the only question is if one wants to be so full of piercings that you'll beep when going through the metal detector on security checks?
I'm alright with the five I've got now, but I still want more, and to be honest, I think I'll keep most of them my whole life, or until something happens and I gotta take them out. Would be awesome to be a granny with a tongue piercing!
Not much else to report from my side of town.. I miss dublin. I miss my "normal life" that I got so used to during College. And i miss going out! A lot! Since most of my friends here, well, aren't here anymore, I have like...4 people to hang out with and they're all busy all the time.
I wanna have a good, proper, night out!
jag måste få klaga lite..
Min sista kund på jobbet var dum i huvudet å min mobilräkning inkluderade sms från/till norge där jag inte varit på typ 10 år. Plus att min mage känner för att blåsa upp sig till en stor ballong å göra livet surt för mig.
Så;
Garderoben på sticky. Jag är SÅ jävla glad över att jag inte jobbar där längre.
Inget ont om sticky (inget alls!) eller mina jobbarpolare, hur härliga som helst, utan snarare vad jobbet går ut på.
Vara vaken tills man somnar stående å ta hand om fulla, och iof även nyktra, idioter. Jag har aldrig varit med om så många totala jävla puckon förut. Frustration var mitt liv.
"Kompisar". Nu har jag varit med om alldeles för mycket dumt. Ni som tror att ni är mina vänner, think again och hör av er. Svarar jag - då är vi vänner. Min vänskap har tydligen alltid gått ut på hur den andra behandlar mig, inte om hur vi trivs tillsammans.
Jag är så jävla trött på er. Det är fan slut nu. Jag vägrar umgås med er. Ni får mig att gråta, att må psykiskt dåligt och ni vägrar lyssna när jag försöker berätta om mina känslor. Vafan är det för kompis egentligen? Ni bara kräver mer och mer från mig, och jag är naiv nog att tro att man kanske kommer få något tillbaka, men absolut inte. Jag får spott i ansiket och sparkar i magen.
Ni är dumma i huvudet och jag ångrar min vänskap med er. Om tiden kommer, så ska jag bevisa hur ont det kan göra.
Jag har alltid alltid gett människorflera chanser. Två behöver inte alltid räcka. Men ni är tamigfan avskum.
Miss Bliss fashion. Det absolut töntigaste jag någonsin varit med om. De som fixar tävlingen är helt efterblivna och sårar tjejer till höger och vänster utan att bry sig. Lite som mina kompisar tydligen. Jag har aldrig varit med o något så uselt och extremt löjligt som det det här. Hoppas det bara blir pajkastning av hela grejen och att "fixarna" aldrig mer får jobb, det är väl ungefär vad de förtjänar. Fy faan vilken löjlig tävling.
Förresten ska jag börja jobba för kanal5. Haha.
Så;
Garderoben på sticky. Jag är SÅ jävla glad över att jag inte jobbar där längre.
Inget ont om sticky (inget alls!) eller mina jobbarpolare, hur härliga som helst, utan snarare vad jobbet går ut på.
Vara vaken tills man somnar stående å ta hand om fulla, och iof även nyktra, idioter. Jag har aldrig varit med om så många totala jävla puckon förut. Frustration var mitt liv.
"Kompisar". Nu har jag varit med om alldeles för mycket dumt. Ni som tror att ni är mina vänner, think again och hör av er. Svarar jag - då är vi vänner. Min vänskap har tydligen alltid gått ut på hur den andra behandlar mig, inte om hur vi trivs tillsammans.
Jag är så jävla trött på er. Det är fan slut nu. Jag vägrar umgås med er. Ni får mig att gråta, att må psykiskt dåligt och ni vägrar lyssna när jag försöker berätta om mina känslor. Vafan är det för kompis egentligen? Ni bara kräver mer och mer från mig, och jag är naiv nog att tro att man kanske kommer få något tillbaka, men absolut inte. Jag får spott i ansiket och sparkar i magen.
Ni är dumma i huvudet och jag ångrar min vänskap med er. Om tiden kommer, så ska jag bevisa hur ont det kan göra.
Jag har alltid alltid gett människorflera chanser. Två behöver inte alltid räcka. Men ni är tamigfan avskum.
Miss Bliss fashion. Det absolut töntigaste jag någonsin varit med om. De som fixar tävlingen är helt efterblivna och sårar tjejer till höger och vänster utan att bry sig. Lite som mina kompisar tydligen. Jag har aldrig varit med o något så uselt och extremt löjligt som det det här. Hoppas det bara blir pajkastning av hela grejen och att "fixarna" aldrig mer får jobb, det är väl ungefär vad de förtjänar. Fy faan vilken löjlig tävling.
Förresten ska jag börja jobba för kanal5. Haha.
förlåt mig världen
...men jag håller på å lär mig. Just nu verkar det gå ungefär lika bra som det gjort resten av mitt liv, alltså helt uselt, men jag börjar få lite insikter i vad som behövs göras å tänkas på. Typ;
* bli aldrig exalterad över något, det blir ändå inte som du tänkt dig å du blir med all säkerhet besviken.
* om någon säger att de ska ringa, vänta inte på samtalet, det kommer med stor sannorlikhet inte att hända.
* kommer någon med förslaget att ni borde gå ut å shoppa/prova lite kläder å kommer du helt garanterat att må jättedåligt närmare kvällen.
* ifall någon planerar något som de vill att ni ska göra, gå genast tillbaka till punkt ett å tänk på vad du gjort!
* planera ingenting där du tror att någon kommer bli glad å uppskatta din gest, det har aldrig blivit som du beräknat.
Jag försöker lära mig, verkligen, men det är inte lätt. Jag vill ju tro bra om folk men blir bara nerhuggen hela tiden.
Å så känner jag mig jävligt ensam när Jens inte är här.
* bli aldrig exalterad över något, det blir ändå inte som du tänkt dig å du blir med all säkerhet besviken.
* om någon säger att de ska ringa, vänta inte på samtalet, det kommer med stor sannorlikhet inte att hända.
* kommer någon med förslaget att ni borde gå ut å shoppa/prova lite kläder å kommer du helt garanterat att må jättedåligt närmare kvällen.
* ifall någon planerar något som de vill att ni ska göra, gå genast tillbaka till punkt ett å tänk på vad du gjort!
* planera ingenting där du tror att någon kommer bli glad å uppskatta din gest, det har aldrig blivit som du beräknat.
Jag försöker lära mig, verkligen, men det är inte lätt. Jag vill ju tro bra om folk men blir bara nerhuggen hela tiden.
Å så känner jag mig jävligt ensam när Jens inte är här.
JAG KOM IN!!
Fresher's Week, Fresher's Ball, weekly GCD nights, Formal Ball, Rag Week, DJ Competitions, Battle of the Bands, and seasonal Halloween, Christmas, Valentine's and St. Patrick's Day celebrations!
Detta är lite av det som jag förhoppningsvis kommer att vara med på när jag börjar på Griffith College i Dublin! YAY.
Jag kan också gå med i ett basketlag, eller tae kwon do, rugby, paintball, live music society eller kanske bli bra på schack?
Fan det kommer ju bli så mycket att göra att jag inte hinner plugga.
Jag är så JÄVLA nöjd med att jag kom in men samtidigt är det inte jättekul att lämna pojkvän, familj, vänner å en sjuk hund här hemma. Förhoppningsvis hittar jag ett bra boende också så jag inte mår lika ruttet som jag gjorde i london. Fy.
Fan vad det känns bra. Fan vad jag är bra.
Fan vad jag är skraj.
dumma.
Jag vet inte varför riktigt, men när Jimmy Bäckman försvann så stirrade jag på bara på fotot och rubriken.
Det är så jäkla konstigt, andra gånger när jag läst om människor som försvunnit så har jag mest suckat lite uppgivet och tänkt att nästa gång man läser nåt om det så står det väl vart de hittat kroppen, men nu vägrar jag gå med på att de ska hitta nån jävla kropp, de ska hitta Jimmy å han ska berätta vad som hänt honom å alla ska bli glada igen.
Jag fattar inte varför det känns så speciellt den här gången. Kanske för att det var runt jul? Kanske för att Simon försvann några veckor senare också? Kanske för att de var rockare och i min ålder?
Hur som helst så är jag sjukt nervös varje gång Jens är ute själv, hur löjligt det än kan låta.
Jag blir så jävla ledsen när något pucko bara får för sig helt sjuka grejer.
Ta en killes liv, typ. En kille som ser så förbannat fin och snäll ut.
Fan ta de som mördar oskyldiga människor.
Fan också.
Jag hatar när snälla människor dör.
Det är så jäkla konstigt, andra gånger när jag läst om människor som försvunnit så har jag mest suckat lite uppgivet och tänkt att nästa gång man läser nåt om det så står det väl vart de hittat kroppen, men nu vägrar jag gå med på att de ska hitta nån jävla kropp, de ska hitta Jimmy å han ska berätta vad som hänt honom å alla ska bli glada igen.
Jag fattar inte varför det känns så speciellt den här gången. Kanske för att det var runt jul? Kanske för att Simon försvann några veckor senare också? Kanske för att de var rockare och i min ålder?
Hur som helst så är jag sjukt nervös varje gång Jens är ute själv, hur löjligt det än kan låta.
Jag blir så jävla ledsen när något pucko bara får för sig helt sjuka grejer.
Ta en killes liv, typ. En kille som ser så förbannat fin och snäll ut.
Fan ta de som mördar oskyldiga människor.
Fan också.
Jag hatar när snälla människor dör.